Kejsaren har inga kläder!
Det finns en gammal saga om en kejsare som älskade prakt och makt. Två bedragare lovade honom världens vackraste kläder, osynliga för den som var dum eller olämplig för sitt ämbete. Kejsaren såg ingenting, men ingen vågade säga det. Alla berömde därför kläder som inte fanns, tills ett barn till slut utbrast: ”Kejsaren har ju inga kläder!”
Kanske är det en av de mest träffande berättelserna för vår egen tid. För vad händer när hela samhällen börjar upprepa samma berättelse, trots att verkligheten framför ögonen säger något annat? När krig kallas fred, expansion kallas säkerhet och stormakters egna intressen kläs i ord som demokrati, frihet och mänskliga rättigheter?
Stormakter har alltid velat ha makt. Romarna kallade det ordning, kolonialmakterna civilisation och Sovjetunionen befrielse. USA har länge beskrivit sin globala makt som ett försvar för friheten. Ingen stormakt ser sig själv som historiens skurk. Det är kanske imperialismens mest raffinerade egenskap: den kommer aldrig som imperialism. Den kommer som hjälp.
När makten blir moral
Israel, Ukraina och USA är tre helt olika exempel och kan inte likställas. Men i alla tre fallen finns anledning att granska hur makt, nationalism, religion och moral vävs samman.
Israel har rätt att existera och dess befolkning har rätt till säkerhet. Det judiska folkets historiska lidande, inte minst Förintelsen, kan aldrig relativiseras. Men historiskt lidande ger ingen regering rätt att stå över moralisk granskning. När religiösa och nationalistiska anspråk används för att legitimera territoriell expansion och förtryck uppstår något farligt: politiska beslut får en gudomlig fernissa.
När marken blir helig blir kompromissen lätt synd. När motståndaren blir ett hinder för Guds vilja blir det också lättare att rättfärdiga det som annars skulle betraktas som oförsvarbart.
Ukraina är en annan och svårare fråga. Ryssland invaderade Ukraina, och Ukraina har rätt att försvara sig. Men det hindrar inte att Ukrainas lidande samtidigt kan användas i ett större geopolitiskt spel. Ett folk kan kämpa för sin överlevnad och samtidigt bli en bricka i stormakternas maktkamp. Att påpeka det är inte att försvara invasionen. Det är att vägra låta ett krig reduceras till en saga om goda och onda.
För när kriget blir en moralisk absolutism blir freden misstänkt. Förhandling blir eftergift, kompromiss blir förräderi och varje försök att förstå motståndaren kan beskrivas som stöd för honom. Men riktiga krig är inte filmer. De har inga eftertexter där de goda hjältarna rider bort mot solnedgången. De lämnar döda människor, förstörda städer och generationer som får betala för beslut de själva aldrig fattade.
Imperiet utan kejsare
USA är kanske det mest framgångsrika imperiet i modern tid utan att vilja kallas ett imperium. Ett globalt nätverk av militärbaser, allianser, underrättelser, ekonomisk makt och politiskt inflytande har byggts upp under decennier, samtidigt som den amerikanska rollen ofta beskrivits som ett försvar för frihet och demokrati.
Ibland har det varit sant. Ibland har det varit en bekväm förenkling.
Det moderna imperiet behöver inte längre ockupera ett land och hissa sin flagga över huvudstaden. Det kan utöva makt genom pengar, vapen, sanktioner, allianser och kontroll över berättelsen. Den som får bestämma vem som är hjälte och vem som är skurk har redan vunnit en stor del av kriget.
Det är därför samma handling kan beskrivas som aggression när fienden gör den och självförsvar när den egna sidan gör den. Det är inte moral. Det är maktens språk.
Extremismen som verktyg
Ännu farligare blir det när stormakter börjar använda extrema krafter för sina egna syften. Nationalism, religiös fundamentalism, etnisk överlägsenhet och politisk extremism kan vara användbara när de riktas mot rätt fiende, åtminstone på kort sikt. Men extremism är ett verktyg som sällan förblir under kontroll.
Man lånar inte en varg för att vakta fåren och blir sedan förvånad när fåren försvinner.
Så växer polariseringen. Först skapas fienden, sedan fruktas fienden, därefter hatas fienden och till slut blir nästan vilket övergrepp som helst möjligt eftersom fienden måste besegras. Det är så en farligare värld byggs, steg för steg, ord för ord.
Gud som politiskt verktyg
Det finns dessutom något särskilt obehagligt i att Gud återigen används för att legitimera människans makt.
Vad kan vara mer arrogant än att påstå att Gud står på den egna sidan? Människan, som knappt kan enas om gränser, skatter och vilken temperatur kaffet skall ha, påstår sig plötsligt veta exakt vad universums skapare vill.
Och märkligt nog sammanfaller Guds vilja nästan alltid med våra egna politiska intressen.
Bibeln är däremot full av profeter som gjorde något helt annat. De gick inte till kungarna för att berätta hur fantastiska de var. De gick dit för att säga att makten hade gått för långt.
Kanske är det också det mest rimliga sättet att förstå Gud i vår tid. Inte som en flagga på den egna sidan, utan som en påminnelse om människans begränsningar. Gud behöver inga arméer, inga bomber och ingen propaganda. Den som använder Guds namn för egen vinning bör därför vara försiktig.
Guds straff behöver inte vara en blixt från himlen. Det kan vara betydligt enklare: sanningen som till slut hinner ikapp lögnen.
Idag är vänsteridealen närmare Gud än högerns sätt att använda Gud som ett verktyg för sin egen vinning, tänk på det – när du lägger din röst på valdagen den 13:e september.
När kejsaren börjar frysa
Det finns ändå något hoppfullt i vår tid. Allt fler människor börjar ifrågasätta de färdiga berättelserna. De frågar varför en handling är aggression när fienden gör den men självförsvar när den egna sidan gör den. De frågar varför vissa människoliv tycks väga tyngre än andra och varför nationalism ibland kallas patriotism och ibland extremism.
Framför allt börjar frågan ställas: Vem tjänar på att vi tror på den här berättelsen?
Det är en farlig fråga för makten, men en nyttig fråga för människan.
För när människor börjar se själva blir propagandan svårare. När lögnen börjar spricka blir rösten ofta högre, fiendebilderna fler och kraven på lojalitet starkare. Det är kanske så man märker att kejsaren börjar frysa.
Ett nytt år
När 2025 nu lämnar plats åt 2026 finns det därför anledning att inte önska oss ännu en berättelse om vilka som är de goda och vilka som är de onda. Det finns anledning att önska oss något svårare: förmågan att se verkligheten även när den inte passar den egna sidan.
Vi behöver kunna försvara ett folks rättigheter utan att göra dess regering till helgon. Vi behöver kunna fördöma en invasion utan att ge den egna sidan obegränsad moralisk makt. Vi behöver kunna kritisera våra allierade lika hårt som våra motståndare. Och vi behöver framför allt kunna säga nej när religion används för att göra människans maktambitioner heliga.
För världen blir inte bättre av nya kejsare.
Den blir bättre när vi slutar låtsas att de är påklädda.
När nästa kejsare kommer gående genom staden, omgiven av generaler, politiker, präster och rådgivare som berättar hur fantastiska hans kläder är, återstår samma enkla uppgift som för barnet i sagan.
Att titta.
Att tänka.
Och att våga säga sanningen.
Kejsaren har inga kläder.
Gott nytt år 2026.
