Frågan till Gud

Nyligen ställdes frågan: vilken fråga skulle du ställa till Gud om du fick möjligheten? För den som fick frågan var svaret mer komplicerat än det först verkade. Efter att ha fått kontakt med Gud förs nämligen en ständig dialog med honom – och en dialog med Gud fungerar inte i frågeform på det sätt vi allmänt känner till begreppet dialog. Att formulera en enda fråga i den dialogen kändes därför främmande. Men frågeställaren stod på sig, och efter en tids grubblande formulerades följande fråga:

- "Jag tillhör den lyckliga skaran som funnit dig, lyckats förstå ditt väsen och upprymts av din storhet. Samtidigt som jag känner att jag har ditt fulla stöd, så känner jag en vilsenhet inför det faktum att du stödjer mig i mina tankar om att något är snett med den allmänna synen på ditt väsen. Du vill att jag skall utforska detta djupare, då det blir allt fler som missbrukar dig för egna intressen. Min fråga till dig är: Om jag finner ut att den allmänna synen på ditt väsen vilar på ett missbruk i förvaltningen av dig inom ditt egna hus, kommer du stötta mig även om jag för upp detta på bordet?"

Någon som talar med Gud

Svaret

Frågan fick inget svar i ord. Sådana frågor får det sällan. Men den som ställer en sådan fråga har redan förstått något viktigt: att det finns något att bidra med, och att bidraget kan göra världen lite bättre för alla. Frågan handlar egentligen inte om huruvida Gud stöttar – utan om man själv vågar ta ansvar för det man har insett.

Samtalet sker inom oss

Som vi lärde oss i del 15 av Läran talar Gud inte till oss utifrån, utan genom oss och genom andra. Dialogen med Gud är därför inget man alltid lägger märke till. Den sker i hur vi tolkar det vi ser, i de beslut vi fattar och i de ögonblick då vi väljer att hjälpa i stället för att vända oss bort. Många för den dialogen utan att någonsin kalla den för det – och utan att förstå den.

Det behövs inte heller. Den som lär sig cykla förstår inte balansens fysik, men cyklar ändå. På samma sätt kan samtalet pågå länge innan man själv förstår att det pågår.

Rätt som det är vet man

En dag märker man det. Man har hjälpt någon, igen, och det kändes rätt, igen. Andra har börjat komma med sina frågor. Rätt som det är vet man bara att man är bra på det – inte för att någon har sagt det, utan för att det har vuxit fram av sig självt. Den insikten ger styrka. Den som vet vad den kan bidra med behöver inte längre fråga om stödet finns. Den vet att det gör det.

Det är samma resa som vi beskriver på sidorna om Motivation och Gurun: drivkraften vidgas med tiden, och sinnet att stötta andra väcks olika fort hos olika människor.

När samtalet är igång på riktigt

Samtalet med Gud är inte något man för ensam. När människor börjar stötta varandra i att hjälpa andra – när den ena lyfter den andra, som i sin tur lyfter någon tredje – då är samtalet igång på riktigt. Det är inte längre en enskild persons dialog, utan mångas. Som rösten sade till Abraham i del 14: "Tag hjälp av en kamrat och fundera på det tillsammans, så förstår ni."

Isaac Newton uttryckte samma sak när han förklarade hur han hade kunnat se så långt:

Om jag har sett längre, är det genom att stå på jättars axlar.Isaac Newton, brev till Robert Hooke 1675

Inte ens de orden var hans egna. Bilden av dvärgar som står på jättars axlar användes redan på 1100-talet av Bernard av Chartres – Newton förde den bara vidare. Så fungerar samtalet: var och en står på någon annans axlar och räcker i sin tur ned handen till nästa.

Och det gäller oavsett om man förstår det eller ej.