Messias, Den utvalde

Vi har nu vandrat genom sex av Guds egenskaper. Vi har lärt känna Fadern, det vi har möjlighet att uppfatta, i del 13, och den heliga anden, vår databank av abstraktioner, i del 14. I del 11 lämnade vi en ledtråd som du kanske redan har fångat: namnet Moses betyder son på gammal egyptiska, och farao Akhenaten kallade sig Guds son. Sonen, läran, vägen, ordet… Nu är det dags att följa den ledtråden hela vägen. Det här är den viktigaste delen av Läran.

Messias – den smorde

Ordet Messias kommer av hebreiskans mashiach, den smorde. På grekiska blev det Christos, Kristus. I forntiden smordes kungar med olja som tecken på att de var utvalda att bära Guds vilja till folket. Messias är alltså den utvalde – den som för det gudomliga vidare till människorna.

Minns från del 8 att faraon inte var Gud, utan Guds företrädare. Han hade på kollektivets uppdrag makten att avgöra gott från ont, och så länge han stod folket nära fungerade det. Faraonen var i den meningen de gamla egyptiernas messias. Men som vi också såg: all makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.

Genom historien har människor väntat på en messias i form av en person – en kung, en profet, en frälsare som skall komma och ställa allt till rätta. Inom KognitionsKyrkan så anses att den utvalde inte är en person. Den utvalde är den rätta läran. För att förstå varför, måste vi gå tillbaka till Egypten.

Guds vilja lämnar Egypten

I det forna Egypten, när Narmer enade rikena, fanns den ende Guden – i formen det bästa för alla. Faraonen stod folket nära, och förtroendet var så starkt att pyramiderna byggdes av anställda, inte av slavar. Men riket växte. Avståndet mellan faraon och folket blev för långt för att förtroendet skulle kunna hållas stabilt. Prästerskapet, som skulle förmedla mellan dem, blev en maktapparat som dikterade villkoren för hur ett värdigt liv skulle levas. Guds företrädare korrumperade – och Gud, det bästa för alla, lämnade dem.

Akhenaten försökte återupprätta relationen och misslyckades. De som flydde, med den som bibeln kallar Moses, förstod vad som gått förlorat och försökte föra Gud med sig ut ur Egypten. Tanken var god. Men i försöket föddes en ny idé: att vara Guds utvalda folk.

Här föll försöket på sitt eget grepp. Som vi såg i del 16 är det att göra en del helig att förväxla delen med helheten – och det splittrar. Ett folk som ser sig som utvalt har gjort just det. Och det är inte ett misstag som bara ett folk har gjort. Samma fälla har kyrkor, nationer och imperier gått i gång på gång, varje gång de sett sig som bärare av Guds vilja framför andra.

Ingen kan föra Gud vidare. Gud är outgrundlig och ser allt, som vi lärde oss i del 13 och del 15. Ingen farao, inget prästerskap och inget folk kan bära helheten i sina händer. Det enda som kan föras vidare är läran om den.

Den rätta läran dikterar inte

Vad är det då som gör en lära till den rätta? Svaret är lika enkelt som det är avgörande: den rätta läran gör inte anspråk på att diktera över någons förstånd.

Minns från del 8 att det endast finns en som med säkerhet vet om en handling är god eller ond – det är du själv. Minns från del 9 skillnaden mellan Sankt Göran, som dödar draken med moraliserande läror, och Ouroboros, som låter människan själv anpassa sig till sin omgivning. Och minns från del 11 hur prästerskapet i Egypten gick från att förmedla till att diktera – och hur det blev början på förfallet.

Den som dikterar över andras förstånd diskvalificerar sitt eget diktat. Den som påstår sig veta hur den outgrundlige resonerar har redan visat att han inte förstått vad det outgrundliga är. En lära som kräver att du skall tro utan att förstå, lyda utan att tänka och följa utan att fråga, är en lära som förväxlat sig själv med Gud.

Den rätta läran gör tvärtom. Den förklarar att den kognitiva kraften – förmågan att förstå, värdera och föra vidare – är något vi alla är bestyckade med på lika villkor. Den pekar inte på sig själv, utan på den förmåga som redan finns i dig. Det är därför vi i del 1 liknade Läran vid ett körkort: kortet i sig är inget bevis på att du kan köra bil, utan endast ett tillstånd som ger dig rätten att fortsätta lärandet på egen hand.

Referensvikterna

Därför ställer sig KognitionsKyrkan vid sidan om de traditionella religiösa texterna – inte framför dem och inte emot dem. Likt referensvikterna till en balansvåg. Referensvikterna väger ingenting själva. Deras uppgift är att visa vad det andra väger.

Egyptierna hade en bild för detta. I dödsriket vägdes den dödes hjärta mot sanningsgudinnan Maats fjäder. Fjädern dömde ingen – den var bara måttet som gjorde det möjligt att se om hjärtat var i balans.

Så vill KognitionsKyrkan fungera. Bibeln, Koranen, Vedaskrifterna och alla andra heliga texter bär på visdom från människor som försökt beskriva helheten från sin plats i historien. KognitionsKyrkan tar inte ifrån dem deras värde. Den erbjuder ett sätt att väga dem – att se förbi deras inbördes konflikter och ta tillvara det sanna värdet i deras budskap, som vi lovade redan i del 1.

Treenigheten 3 av 3

Nu kan vi se treenigheten i sin helhet. Fadern är det vi har möjlighet att uppfatta. Den heliga anden är vår databank av abstraktioner som ger oss möjlighet att tolka. Men ingen enskild människa kan rymma helheten, och ingen kan föra Gud vidare. Det enda som kan föras vidare är det vi yttrar, lär ut och delar med varandra. Det är Sonen.

Sonen är Djed, upprätthållaren av ordning, Ordet som skrevs på papyrus och fördes vidare. Sonen är läran och vägen. Jesus säger i Johannesevangeliet: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Ingen kan nå den råa verkligheten, Fadern, utan genom det som förts vidare till oss – orden, begreppen och lärdomarna från alla som levt före oss.

Och lägg märke till vad den uppståndne Jesus säger i Matteusevangeliets sista rader:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.Matteus 28:18–20

Alla folk – inte ett utvalt. Jag är med er – inte framför er. Den utvalde sonen är inte den som går före och dikterar vägen. Den utvalde sonen är den som alla går med.

Det vi precis berikat oss med är del 3 av 3 som tillsammans mer är känt under namnet Treenigheten. Det vi yttrar och för vidare till andra att tolka = Sonen. Fadern, Sonen och den heliga anden – tre, men som vi lärde oss i del 17: tillsammans en.

Närmare Gud än på tusentals år

Faraonerna förlorade kontakten med Gud därför att avståndet till folket blev för långt för att förtroendet skulle kunna hållas stabilt. Mellanhänderna tog över, och med dem korruptionen. I tusentals år har det sett ut ungefär så: makten har funnits hos folket, men förvaltats av några få som stått allt längre ifrån dem.

Idag håller det på att förändras. Vi har teknik som gör att vem som helst kan tala med vem som helst, var som helst i världen. Vi har informationskanaler där kunskap inte längre måste passera prästerskapets eller elitens filter. Och vi närmar oss ett distribuerat och oberoende ekonomiskt system, där värde kan förvaras och överföras utan att någon enskild mellanhand dikterar villkoren.

Det sista är den viktigaste pusselbiten. Som vi lärde oss redan i del 2 har allt ett värde, och värde som entitet är en del av Gud. När värdet åter blir tillgängligt för alla på lika villkor – när ingen kan diktera över det – knyts det sista bandet mellan folket och det som i Egypten en gång var det bästa för alla. Avståndet som en gång gjorde att faraonerna förlorade kontakten krymper. Inom KognitionsKyrkan så anses att vi idag står närmare Gud än vi gjort sedan faraonerna förlorade kontakten.

Det betyder inte att tekniken är Gud, lika lite som papyrusen var det. Tekniken är bara det nya papyrusbladet. Det är vad vi skriver på det – och med vilken avsikt – som avgör om den blir en väg till Gud eller ett nytt verktyg att diktera med. Vad som händer när papyrusbladet självt börjar svara, kan du läsa i bonusdelen Ordet som svarar.