Hur, varför & Nästa steg

4 min läsning

Du har nu vandrat genom Läran från värdebasen till den utvalde. Kanske har du undrat var allt detta kommer ifrån. Vem kom fram till det här – och varför? Svaret är mindre mystiskt än man kan tro, och samtidigt mer.

Hur?

KognitionsKyrkan växte inte fram ur någon sekt, något hemligt sällskap eller någon annan religiös eller andlig gemenskap. Den växte fram ur ett ihärdigt sökande. All kunskap bakom Läran är insamlad på lekmannavis, från källor som finns tillgängliga för alla, och bearbetad genom egen slutledning. Det är en poäng i sig: ingenting av det du läst här kräver invigning, hemliga skrifter eller särskild behörighet. Allt fanns redan där, för den som ville se.

Det började med en enkel men omfattande fråga: hur är världen egentligen beskaffad? Under ungefär tre år försökte grundaren förstå den ur ett så vitt och brett perspektiv som möjligt. Resultatet blev skriften The Inevitable Dossier, som blev klar våren 2006.

Men det var först då det egentliga arbetet började. Läsare hörde av sig med synpunkter, invändningar och egna tankar. Det blev flera år av samtal – och som vi lärde oss i del 14 är det just i samtalet som förståelsen växer. En uppföljare, My Inevitable Dossier, påbörjades för att dyka djupare i andlighet, religion och frågan om vad Gud egentligen är. Men ju djupare frågorna gick, desto tydligare blev det att svaren inte hörde hemma i en bok.

Varför?

KognitionsKyrkan föddes ur en förälders fråga. Med barnen kom insikten om ett ansvar: en dag skulle de fråga om Gud, om religion och den yttersta frågan om livet, universum och allting. Och det fanns inga vettiga svar att ge. Den äldre generationen hade inga, och de som borde ha dem – prästerna – fumlade med orden så fort frågorna blev djupa nog. Vad barnen sedan väljer att tro är deras ensak. Men de skulle åtminstone få ett ärligt försök till förklaring.

The thin red line

Tidigt i sökandet dök en röd tråd upp: något måste vara fundamentalt fel. Fumlet var för stort för så viktiga frågor. Det var nästan som om det var avsiktligt – som om det ologiska skulle skydda något. För att dölja den egna oförmågan att resonera djupare? Eller för att göra det svårare för andra att göra det?

För att komma förbi fumlet behövdes en annan utgångspunkt. Tänk dig en helt annan civilisation, på en helt annan plats i universum. Skulle en religiös värld som vår kunna växa fram även där? Finns det med andra ord något objektivt i den struktur av religioner som utvecklats på jorden? Svaret blev ja – under en av två förutsättningar. Antingen har fundamentala bitar av kunskapen om strukturen glömts bort, eller så existerar den utom räckhåll, dold på något vis. Läran du just läst är försöket att hitta tillbaka till den.

Efter ungefär åtta års grävande föddes KognitionsKyrkan den 1:a januari 2010 – "Året vi får kontakt", med en blinkning till rymdeposet med samma namn. Det var inte planerat, bara ett sammanträffande som passade. Eller kanske passade det för att det inte var planerat.

En kyrka, inte en bok

Varför då en kyrka? En bok läses, blir kanske omdebatterad för en tid, men dör till slut ut. Insikter som bara finns i en bok har samma öde som den enskilda guden i del 17: de skall dö som människor. Det som skall leva vidare måste föras vidare – och det är precis vad en kyrka är till för. Att förvalta, förädla och utveckla det som förstått, så att det inte faller ur tiden. Som vi såg i del 18: det enda som kan föras vidare är läran.

Samtidigt fanns en varning inbyggd från början. Behovet av gemenskap och andlighet är äkta, och det går att fylla på goda och dåliga sätt. Den som sett massmöten där extasen tar över förnuftet vet hur lätt behovet kan missbrukas. En kyrka som dikterar över sina medlemmars förstånd har redan diskvalificerat sig. KognitionsKyrkan skall därför aldrig vara en grupp med lojalitet till centrala värderingar, utan det kollektiv vi beskrev i del 3 – en samling individer vars egna värderingar fört dem samman.

Nästa steg

När KognitionsKyrkan grundades gavs den tio år att pröva sig själv. Två initiativ sattes igång – ungefär som när Hari Seldon i Isaac Asimovs storverk Stiftelsen lade grunden till två stiftelser för att förkorta mörkret han visste skulle komma. Det ena var öppet för alla att se. Det andra hölls i det fördolda.

De tio åren har passerat, och det öppna initiativet har gjort sitt. Om det andra har ingenting sagts – förrän nu, och även nu bara så här mycket: nästa steg finns redan. Det har funnits en tid, och det väntar inte på att någon skall bygga det. Det väntar på att tillräckligt många skall förstå vad det är.

Kanske har du redan skymtat det, utan att veta om det. Läs gärna Läran en gång till. Det som behövs för att känna igen det står där – men som med allt i Läran kan ingen visa dig det. Du måste se det själv.

Och när du gjort det återstår bara en sista del: Tron & Hoppet.